Syns jag? Hörs jag? Existerar jag? Vem är jag? Varför får jag inte vara med? Är det något fel på mig?
Dessa tankar snurrade runt inom mig under min högstadieperiod, från sexan till nian.
Jag har fått uppleva utanförskap. Jag har aldrig någonsin nämnt det för någon (förutom till Per lite ytligt) hur jag kände och upplevde den tiden i mitt liv. Hur den har påverkat mig som person, brytit ner min självkänsla och krossar all självtillit samt tillit till andra människor över huvudtaget.

Idag började jag spontant, oberört prata om mitt förflutna med Per. Jag blev själv förvånad, för första gången kunde jag "öppna" mig utan problem och sätta ord på det jag upplevt. Och det är ett tecken på att jag släppt & accepterat mitt förflutna. Jag har gått vidare och det är därför som jag nu väljer att skriva ner det.
Varför jag inte har gjort det tidigare beror på skam. Jag skämdes helt enkelt. Det var som allt var mitt fel.
Att jag väljer att skriva av mig nu beror också på att jag vill visa för mig själv att det INTE alls var mitt fel. Att jag bara hade oturen att hamna i en mindre bra klass.

Innan jag började sjuan gick jag i en bra klass, jag både hördes, tog plats och syntes. Allt förändrades den dagen när jag hamnade i en ny klass, där endast två personer från min gamla klass också tillhörde (jag hade inget direkt gemensamt med någon av dem) men det slutade ändå att jag och en tjej, kallar henne L började umgås. Det var vi mot dem. (De andra var de snygga, tuffa tjejerna som rökte och festade redan i sjuan)
Jag kommer ihåg att jag hade ont i magen varje dag som jag kom hem från skolan. Varje morgon likaså, då undrade jag om L skulle vara sjuk? För då skulle jag skolka. (Att sitta ensam & äta i matsalen är nog varje tonårings mardröm) 
Ungefär så förflöt tre år av mitt liv i skolan. Jag blev aldrig utsatt för "direkt" mobbning men det var ingen direkt som pratade med mig, jag var helt enkelt osynlig.
Som tur var så struntade jag aldrig i skolan så jag klarade mig bra betygmässigt.
En sak som "räddade" mig i högstadiet var mitt sociala liv utanför skolan. Jag umgicks då med ett gäng tjejer (och senare också killar) vilket gjorde att jag i allafall hade vänner på fritiden.

Men jag minns alla redovisningar med skräck. Hur jag röd som en tomat stod där och stammade fram ett svar(Där har jag grunden för dagens problem med redovisningar:(
Idag har jag också svårt för stora grupper. Jag kommer ihåg skräcken att komma in i min klass idag & presentera mig inför alla 45 personer. När vi sedan skulle "mingla" runt & vara sociala så ville jag inget hellre än att fly. Plötsligt var jag tillbaka till högstadiet. Direkt jag satte fötterna innanför Örebro universitet så började pulsen stiga och jag ville bara sätta mig på första buss & åka hem. Men något hindrade mig. Mina tankar som sa åt mig att jag inte längre är ett offer. Att jag har samma rättigheter som alla andra. Att höras och synas. Så jag bestämde mig för att försöka göra allt jag kan för att förändras. För att kämpa mot "högstadiestämpeln" som verkligen klibbat sig fast på mig. Som sagt, jag har otroligt svårt att lita på människor. Jag har svårt att släppa människor nära mig, så svårt att jag många gånger väljer ensamheten framför sällskap.
Men jag blir bättre, dag för dag.

Det är inte synd om mig. Jag hade otur. Men jag har samtidigt lärt mig så otroligt mycket av allt. Jag har blivit starkare, mer sympatisk men framför allt så har jag accepterat mitt förflutna som en del av mig. Det går inte att förändra det som varit, men jag kan göra allt för att forma min framtid, min tid på universitetet till något bra.
Men jag måste också kämpa för att låta människor komma mig nära, igen.
Och genom att dra upp allt det här till ytan igen så tror jag att jag kan klara det!

Mod. Med mod kommer vi långt.