Idag, när jag var ute på "powerwalk" så mötte jag en läskig gubbe i spåret, han såg ut som "Ipren-mannen" fast i en ond version.
Han stirrade på mig, jag stirrade tillbaka samtidigt som jag knöt handen om nycklarna i något slags försvar.
Vi var alldeles ensamma, ingen människa fanns i sikte och jag såg in i hans ögon som föraktfullt stirrade på mig.
Jag kände hur hjärtat började dunka och tankar om "våldtäkt" fanns där inom mig..
Med snabba steg forsatte jag förbi den onda "Ipren-mannen" och ett par steg senare så slängde jag en blick över axeln och då såg jag att han stod kvar på samma ställe och såg efter mig.
Behöver jag tillägga att jag så klart började löpa det fortfaste jag kunde, bort från honom..
Som tur var följde han aldrig efter mig och om det var min egen rädla som spelade mig ett spratt vet jag inte, men det var något konstigt med honom.. Och att han fortsatte stirra efter mig så där gjorde det hela så mycket mer obehagligt..

Idag slog det mig vilka begränsningar vi kvinnor har, på grund av idioter/avskum (kalla det precis vad ni vill) som både tar våran frihet och förstör så mycket för kvinnor som kommer i deras händer.
Det är tragiskt att vi kvinnor ständigt ska leva i skräck om vi vistas ute på fel tidpunkt..
Min värld har begränsats betydligt sen jag fått höra om alla våldtäckter som varit här i Örebro.
Jag vågar till exempel inte gå hem från krogen längre.. Jag ringer alltid Per som kommer och möter mig.
Att ta en spontan promenad på kvällen är helt uteslutet och de gånger jag måste cykla hem från jobbet sent på kvällen så känner jag verkligen skräcken i hela kroppen.

Men det är också tragiskt för alla de män, som aldrig skulle göra en kvinna illa(vilket är majoriteten) som blir bemötta med misstänksamhet.. Jag ser själv alltid misstänksamt på de män jag möter de få gånger som jag måste cykla hem hem själv efter jobbet.. Att se skräcken i en kvinnas blick som riktas mot en själv måste också vara fruktansvärt att uppleva!

Tummen ner för Ipren-mannen, i en ond version!