"När vi bekymrar oss över våra kroppar, bekymrar vi oss över vem vi är.
När vi kritiserar vårt utseende och klagar över våra breda höfter eller sneda tänder
bönfaller vi omvärlden att älska oss och accepera oss, och att försäkra oss om att vi faktiskt duger och att dem älskar oss precis som vi är. Om dem älskar oss kanske vi kan älska oss själva"

Jag fick mig en tankeställare när jag läste det här i boken "Älska din kropp som den är"
För jag har själv kritiserat min kropp öppet många gånger. "Jag är tjock, den här klänningen går aldrig att knäppa på mig".. Är vanliga citat som jag häver ut mig. Och kanske är det precis som det här stycket säger, att jag bara vill känna mig accepterad, höra att någon säger "Nej, Jenny du är inte tjock. Den här klänningen kommer passa perfekt på dig" Men det här är också livsfarligt, för ingen kan få oss att känna oss älskade om vi inte själva kan känna självkärlek. Vi kan inte acceptera våra kroppar även om andra gör det åt oss, för acceptansen och kärleken måste finns som en grund i oss själva.
För det måste vara livsfarligt att söka kärlek och accepterande"öppet", en kritisk kommentar kan verkligen vara förödande för oss om vi förlitar oss på andras värderingar.
Och det vet jag, en kommentar om mina armar gav mig nästan anorexi och en sned självbild som fortfarande följer mig..Nog om det, det är en lång historia.