Rädd för en bebis?
Idag ska jag utmana mig själv. Idag ska jag följa med Per till hans barndomskompis i Kumla.
Inget konstigt med det tänker ni. Men det finns ett "problem"
Dem har en bebis. Bara ordet får mig att rysa. Ger mig kalla kårar längs ryggraden.
En BEBIS.
En oberäknerlig liten typ. En typ som garanterat kommer skrika. Spy. Stirra ut mig.
Jag kan faktiskt erkänna att jag i vuxen ålder BARA har hållt i EN bebis.
Det slutade med att vi stirrade på varandra då. Jag kände alla förväntansfulla blickar på mig (särskilt min mamma som pös av stolthet) Men jag kunde inte säga något. Jag kände mig fruktansvärt obekväm. Inte helt otippat så började bebisen skika nästan direkt vid min blotta närvaro och jag gav i panik tillbaka bebisen till mamman och kunde pusta ut. Jag hade gjort det.
Barn i all ära, dock vill jag gärna ha dem i ett större format (helst ha passerat fem år) innan dess kan jag erkänna att dem skrämmer mig!
:)
I know the feeling... Jag tror alltid att jag ska ha sönder små barn. Kan eventuellt ha att göra med ett flertal drömmar där jag hållit i en liten bebis och nackkotorna faktiskt knäckts så att huvudet har ramlat av. Mycket obehagligt. Nej, lite att ta i måste det vara, ett halvår minst, om inte skrämselkrypningarna ska fortplanta sig längs min ryggrad.
HAHAHAHA Jag tror jag dör :D:D! du är så rolig ^^,
Haha, du är rolig du Jenny, rädd för bebisar ;)
sv; hehe ja det får jag göra ;) ^^,
Jag gjorde marsipantårta, =)
