"Ursäkta kan vi slå oss ner här?" 
Frågar jag och Johanna den ensamma japanen i den stora soffan vid det enorma bordet.
Japanen tittar förvirrat upp och nickar.
Allt är under kontroll, trodde han.
Vi börjar prata. Först lite "normalt", sen bryter det ut. Ordkrigen. Högre och högre.
En liten stund senare dyker en "klassis" + pojkvän upp för att ansluta sig till oss.´
Ju mer vi pratar, desto mer rynkar den stackars japanen på pannan.
Vid det laget är det uppenbart att det är svårt att läsa fysik på engelska när han sitter vid en hönsgård.
Jag måste fråga " Går det bra att läsa trots att vi snackar?"
Tystnad följer. Hans blick fortsätter svepa över fysikboken likt en sjörövare som letar efter sin skakt.
Vi fortsätter prata. Högt, snabbt och intensivt.
Sen häver jag ur mig " Do you think It`s hard to concentrate when we talking?"
Något i den stilen. I den dåliga engelskan.
Japanen svarar "NEJ" utan att tänka sig för, ändrar sig snabbt och säger "No"..
Sen ser han sig förvirrat omkring innan han bestämmer sig för att lämna hönsgården.
Tillsammans med sin skatt. Drömmer om att förenas med tystnad.
Och det är INTE första japanen vi lyckas "skrämma" bort i skolan;)