Jag erkänner.. Och jag ska klara det!!

Det här fungerar inte längre, jag har äntligen erkänt för mig själv att jag är gravt sockerberoende.
Jag har egentligen alltid misstänkt det, och hävdat det lite då och då men ikväll insåg jag allvaret då det första jag gjorde när jag kom hem var att trycka i mig choklad innan jag ens fått av mig skorna.
Efteråt kände jag skam, och började tänka på samtalet jag haft med min kollega idag.
Jag berättade om mina godisvanor och han lyssnade och sa sedan " Jenny, av det du säger så skulle jag tolka det som att du behöver godis för att "fungera", vilket är ett beroende"
Jag sa då, med ledsen röst att jag verkligen inte vet hur jag ska ta mig ut ur det här..
Godiset är på något sätt min fiende men också min bästa vän.. En vän som jag känner hat-kärlek till..

Efter min "godisfrossa" så ringde jag upp min sambo och berättade om det jag och min kollega pratat om, och Per sa då att jag är sockerberoende och att det inte alls är bra att fortsätta som jag gör!
Jag tänkte då tillbaka på alla de tillfällen/situationer i mitt liv som jag varit såå trött att jag knappt orkat tagit mig ur soffan, skippat utgångar, träning och allt som skulle kräva något fysiskt av mig.
Istället åt jag lite mer choklad och så där har det fortsatt.. Med en massa andra mindre bra symtom på min kropp.

När jag pratat klart med Per så googlade jag på ordet "sockerberoende" och läste vilka bieffekter det kan medföra i framtiden, bland annat fetma-som leder till diabetes som leder till hjärt och kärlsjukdomar..
Jag läste också hur andra tagit sig ur det, genom att bestämma sig och sluta helt med socker. För evigt.

Och nu står jag vid ett vägskäl, att fortsätta min hat-kärlek till godiset eller ge allt och lite till för att stänga ute det ur mitt liv?
Jag mår inte bra av det här längre, om jag ens någonsin har gjort det men jag måste bryta det här..
Frågan är hur jag ska fixa det?
Kanske finns det bara en utväg, att bara sluta helt.. Och utstå alla abstinensbesvär som en riktig fighter..
Eller fortsätta misshandla min kropp, för det är precis det jag gör just nu..
Mitt största problem är nog att jag inte tror på mig själv, att jag ska klara det och att jag förtjänar att må bra.
Det är första steget i den här processen, att börja tro på mig själv.
Och för att göra det så måste jag bevisa för mig själv att jag klarar det här, att det verkligen INTE är omöjligt.

Jag ska nu avge ett löfte till mig själv (och till er som läser)..
Nu har jag erkänt att jag är beroende av socker, och nu vill jag ta kontrollen över min kropp igen!
Det är dags att bestämma sig, hålla fast vid det och visa att det verkligen går!
Tidpunkten i livet känns bra, jag har "säkert" jobb/ bostad och snart väntar en resa till Thailand i två veckor.
Jag kör.. Jag ska bevisa att jag klarar det!
Och jag börjar från och med nu.





Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Jenny Pettersson

Mamma till sonen Malte 1 år. Radhusägare. Socionom. Kattägare till två ragdoll. Förlovad.

RSS 2.0