Jag drabbades precis av ett "skriva-av-mig-begär"..
Kanske för att jag inte orkar hålla allt innanför skallbenen? Alla tankar.. Förvirrade och positiva som negativa.
Jag känner mig i allafall så fruktansvärd lättad. Mamma ligger på sjukhus, fick precis veta att det inte alls var så allvarligt som vi trodde.

Det hela började när jag kom hem efter juldansen..
Jimmy, min bror säger "Jenny, jag tror mamma inte mår så bra".. Jag går med vingliga steg upp för trappan och ser min mamma sitta med en hink och spy. Hon säger att hon har så fruktansvärt ont i ryggen, men att det snart går över. Jag förstår ingenting, kanske på grund av promillehalten? Jag tar med Hannah ner och gråter.
Alkoholen spökar alldeles för mycket i min kropp, tankar blir till starka känslor.
Något är fel, men på något sätt lyckas jag somna trots alla oroliga känslor.

Dagen efter säger pappa att vi måste åka in till akuten, mamma hade tydligen spytt sen klockan 22 dagen innan och hade nu fruktansvärt ont i kroppen. Paniken stiger inom mig.. Och även i mammas och pappas blickar.
Väl framme på akuten tar dem in mamma direkt, jag och pappa får vänta i väntrummet.
Tiden står stilla, illamåendet sköljer över mig (kunde inte valt sämre dag än att vara bakis på!)
Tillslut kommer mamma ut och säger att hon ska läggas in, dem tror hon har bukspottkörtelinflammation.
Vi bara nickar och ser sen läkare gå iväg med stackars mamma. Hur allvarligt är det tänker jag?
Vi äter en räkmacka under tystnad, sen säger jag åt pappa att köra hem så länge det är ljust. 
I en timma sitter jag där på sjukhuset i väntan på Per. Det hinner spatsera många konstiga och hemska tankar, tänk om mamma är svårt sjuk.. Det var inte länge sen mormor lämnade oss i cancer på samma sjukhus.
Jag gråter öppet på sjukhuset, bryr mig inte om vare sig blickar eller människor runt omkring mig.
Tillslut kommer Per, vi går tillsammans upp till mamma. Hon ligger med dropp i armen och ser så trött ut.
Där och då inser jag hur lite materiella saker betyder. Det viktigaste är att dem som står mig närmast mår bra.

Vi stannar en stund, sen vill mamma vila. I ovisshet väntade vi på svaret från röntgen som kom imorse.
Mamma har fått 8-10 gallstenar som måste opereras bort. Men hon har också en imflammation i bukspottkörteln som måste läkas först innan det går att operera. Men imorgon kommer hon hem igen och ska vila /följa en särskilt kost för att läka ut inflammationen.
Det var med stor lättnad som jag tog imot beskedet och då tackade jag faktiskt gud för att mamma kommer bli frisk igen. (ska tillägga att jag inte är kristen eller tror på gud dock vanligtvis)

Livet kan verkligen förändras så snabbt, värderingar kan röras om på ett ögonblick och mitt i en svår stund inser jag hur värdfullt livet är och hur mycket personer jag älskar verkligen betyder!
Det är tragiskt, att många av oss inte tar vara på livet mer. För det är en sak jag lärde mig av det här, att livet faktiskt kan ta nya vändningar, bra som dåliga precis när som helst.

Och idag tog jag ett beslut, att gå den utbildning jag kommit in på. Jag ska bli socionom och hjälpa människor som behöver stöd, för det är precis det jag vill göra.
Ur allt negativt finns det alltid något positivt, det låter klychigt men det stämmer. 
 

Jag älskar dig mammsen..